1940
”Flygande läcker och lätt”
Medan andra världskriget rasade ute i världen slog Monark nya produktionsrekord.
Bristen på bensin var nog en bidragande orsak, tillsammans med kronans stora beställningar av militärcyklar.
Samtidigt bytte velocipeden officiellt namn till cykel. Benämningen hade redan använts av folket i decennier. Varför skulle ett så självklart och enkelt fordon ha ett krångligt namn?
Cykeln blev lättare även ur andra aspekter. Hos Monark började man experimentera med lättmetaller och nya stållegeringar. Till säsongen 1947 lanserades modellerna
”Monark Standard Lätt” och ”Monark Extra lätt”, med ram i krommolybden och lättmetall i fälgar och skärmar.
Krommolybdenet var ett lån från flygplanstillverkningen – och fick därför tillnamnet ”flygstål”. Flygstålet gjorde Monark ”flygande läcker och lätt”, och med nya fälgar i elastisk lättmetall och mjukare form på pedalerna blev färden behagligare.
Monarken rullade också långt ut i världen. År 1948 startade man en dotterfabrik i Sao Paulo och ett par år senare en i Colombia. Inte för att tillverka billiga komponenter,
som man kanske skulle kunna tro, utan för att etablera sig på den sydamerikanska cykelmarknaden. Satsningen föll väl ut. På tio år blev fabriken i Sao Paulo Sydamerikas största svenska industri.
Blått mot gult.
När Monark gav sig in i cykelsporten på 1940-talet var Crescent det helt dominerande märkena bland svenska tävlingscyklister. Men våren 1945 hade Monark samlat ett 30-tal elitcyklister i sitt stall. De bar blå dräkter medan Crescents hade gula – och
under de närmaste 15 åren kom kampen mellan blått och gult att hamna i fokus för svensk cykelsport.
Harry Snell vann VM på en Crescent 1948 och tillverkaren, Nymanbolagen i Uppsala, kunde stolt kalla sin cykel för ”världsmästarcykeln”. Men det blå stallet tog snart rygg
på konkurrenterna. Crescent hade först övertaget i stortävlingarna, men i mitten av 50-talet vann Monarks cyklister Sexdagarsloppet tre år i rad. Sportjournalisterna åsåg med stor spänning den jämna striden mellan märkena – vilket medförde att de tävlande ofta hamnade i skymundan. Ändå var sponsringen viktig för sportens utveckling. Nya generationer elitcyklister fostrades och på de
firmabekostade träningslägren kunde tävlande från olika klubbar träffas. Under 1950-talet var intresset för svensk cykelsport var större än någonsin. När Monark gick samman med Nymanbolagen 1960 fick firmakriget anses vara ett avslutat kapitel. Båda märkena fortsatte dock att sponsra elitcyklister. ”Bröderna Fåglum”, Erik, Gösta, Sture och Tomas Pettersson, är nog det mest namnkunniga
exemplet. De dominerade svensk och internationell cykling under slutet av 1960-talet och vann bland annat VM i lagtempo tre år i rad och silver vid OS 1968. Två av bröderna körde Crescent, de andra två Monark, och under proffskarriärerna i Italien
höll de fast vid sina hemmamärken, vilket var ovanligt vid denna tid. Den mest kände Fåglum-brodern – och Sveriges största cykelstjärna någonsin – var Gösta. År 1971 vann han Giro d’Italia, något som ingen annan svensk, varken förr eller senare, varit i närheten av. Året dessförinnan hade han knipit en tredjeplats i
Tour de France. Båda gångerna satt han på en Monark.
