Vive La France

Det fanns en tid då cyklingen var fransk. Fransmän vann Tour de France, de flesta proffsstallen var franska och cyklarna var helfranska. Mycket av det har nu ändrats. Det är trettio år sedan Frankrike vann touren och den senaste segrare, Bernard Hinault har hunnit fylla 61 år. Cyklingen har blivit mer internationell och nya länder är med och tävlar. Endast två ProTour lag av arton är franska. De franska cykelmärkena har svensk ägare. Och nästan hela den franska komponent tillverkningen har försvunnit med några få undantag.

Vad har hänt med det stolta cykellandet. Lite av svaren kommer fram när vi följer fransk cykelhistoria genom Tour de France och det franska proffsstallet Peugeot.

Alla känner nog igen den vita Peugeottröjan med karaktäristiska svarta schackrutor. Tröjan som är lika självskriven på ett L’Eroica-lopp för den retrointresserade cyklisten som för den som bara vill cykla med lite stil.

Tidigt sextiotal

Tröjan dök upp första gången 1963, året de började lacka cyklarna matchande vita. Peugeot var sedan länge väl etablerade inom cykelsporten. 1902 bildades det första Peugeotlaget och man hade sju Tour de France-segrar i bagaget.

1963 var även året då cyklisterna återigen tävlade som proffslag i Tour de France och inte längre som nationslag. Vilket hade varit fallet sedan tjugotalet. Touren var länge en väldigt konservativ tillställning och var sena med att tillåta förändringar och följa utvecklingen. Växlar på cyklarna blev tillåtna först på fyrtiotalet även om det funnits länge på marknaden. Under femtiotalet blev det tillåtet för lagen att ha egna servicebilar. Innan fanns viss gemensam service att tillgå men oftast fick cyklisterna lösa sina punkteringar själva.

Däckbyte under Touren vid punktering i början av 50-talet

På sextiotalet levde regeln kvar som bestämde hur mycket vatten som lagens servicebil fick ge cyklisterna. Det var maximalt två flaskor per lopp. Anskaffning av något drickbart ansvarade lagens hjälpryttare för. De hämtade vatten ur fontäner eller länsade butiker och caféer på allt drickbart de kunde hitta. Det kunde vara mineralvatten, läsk, öl och vin, allt togs med.

En hjälpryttare kallades även för vattenbärare

Peugeot kom att hamna i skuggan av den pågående kampen de två franska cyklisterna Jacques Anquentil och Raymond Poulidor. 1964 var sista och femte året som Anquentil vann Tour de France och Poulidor kom tvåa, en placering som ofta var vanlig för honom.

Till 1965 upplaga av Tour de France hade Peugeot formerat ett starkt lag med cyklister från olika länder. Förutom franska hade de cyklister från Tyskland och Storbritannien. Det var
ovanligt att cyklister från andra länder ingick i ett annat lands proffslag. Peugeot var därigenom ett undantag. Peugeotstallets främsta styrka det året var som lag och man slutade som fyra i lagtävlingen. Det var den bästa placeringen man haft på väldigt många år. Den största framgången fick de senare samma år. Deras brittiska cyklist Tom Simpson vann VM-guld i San Sebastian, Spanien.

Sextiotalets andra hälft

Inför säsongsuppladdningen 1966, började Peugeotstallet som tidigare sin årliga träningssäsong med två veckors längdskidåkning i franska alperna Sedan fortsätta de med cykelträning på Mallorca. I ett fall ådrog sig Simpson ett komplicerat benbrott efter några dagars skidåkning. Han fick därigenom se större delen av sin säsongsuppladdning spolierad. Det kom att påverka hans möjlighet att köra vårklassikerna. Hans benbrott som att ingå det som man senare kommer att kalla för ’regnbågströjans förbannelse’.

1966 hade Peugeot rekryterat den 22-årige, lovande belgiska cyklisten Eddy Merckx. Som utländsk cyklist kom Merckx att bli kompis med Simpson, före de andra franska.

Eddy Merckx 1966

Den åtta år äldre Simpsons blev hans läromästare och Merckx hans skyddsling och elev. Simpson var känd för sin hängivenhet och ingen kunde ta ut sig och plåga sig som han. Sin hänsynslöshet mot sig själv hade ett pris, det hände att han inlagd på sjukhus i ett par veckor för utmattning efter avslutade etapplopp. Merckx har senare berättat att av Simpson han lärde sig att vara orädd och våga ta chansningar.

Peugeot var ett populärt stall

Peugeots sportdirektör Gaston Plaud, hade uppdraget mellan 1960-75, beskrevs som en riklig gentleman men var även känd för sin snålhet. Trots att deras cyklister var relativt välbetalda och trots en stor budget, fick cyklisterna ändå själva bekosta sina kläder, däck och hjul.

Inte ens en liten vit keps fick de gratis

Peugeot PX-10

Cycles Peugeot, ett jätteföretag med ett stort modellprogran hade sitt huvudkontor i Paris. Tillverkningen av standardcyklar skedde i Romilly och de bättre cyklarna i Beaulieu. Cykeln som proffsen tävlade på, Peugeot PX-10, var i stort sett oförändrad från tidigt sextiotal till mitten av sjuttiotalet.

Peugeot PX-10, från sent sextiotal

I de finare cykelkretsarna ansåg man dock inte att den inte var någon riktig tävlingscykel utan mer att se som en bättre motionscykel.

Samma PX-10 som proffsen körde på skulle finnas att tillgå i vanliga cykelbutiker. Det var viktigt för Peugeot och en princip som de höll hårt i. Det ingick i deras marknadsföring till motionärer. PX-10 var förhållandevis billig i jämförelse med de stallens cyklar. Tyvärr var den behäftad med brister i kvaliteten. Det märkets på vevpartiet från Stronglight och dess högra vevarm. Godset var tunt, framdrevet flexande vid belastning och skrapade emot framväxeln.

För klent för proffsen

Bromsarna från MAFAC var också tunna, vilket gjorde att de fjädrade vid inbromsning. Växlarna, Simplex Prestige var tillverkade i plastmaterialet Delrin. Plasten var ömtålig och kunde lätt spricka. Den fjädrade och gjorde växlingen oprecis.

Ett annat problem var axelbrott och lager som kunde kärva på naven från Normandy och pedalerna från Atom. Ramen var byggd på engelska Reynoldsrör, som egentligen var ett bra märke men de var tyngre än de italienska ramarna. Detaljarbeterna på ramen var enkelt och lacken var tunn. Redan efter någon veckas tävlande kunde cykeln vara repig och ful. Sedan slutet av sextiotalet var Peugeot ensam att tävla på franska komponenter. De konkurerande franska stallen hade gått över till italiensk utrustning på sina franska cyklar.

Matchande teambil, Peugeot 404

Död och seger

Tävlingsmässigt började 1967 bra för Peugeotstallet, Merckx hade vunnit Milano-San Remo och Simpson Paris-Nice.

Merckx var noga när det gäller sina cyklar. Han var inte nöjd med sin PX-10, som en relativt tung cyklist upplevde han den sladdrig vid hög fart. Merckx löste problemet genom att beställa nya ramar från den italienska ramtillverkaren Faliero Masi. Han beställde både till sig själv och också Simpson. De nya cyklarna förseddes med Peugeots dekaler men hade mestadels italiensk utrustning, så när som bromsarna. Det kanske hade varit för uppenbart och synts för alltför tydligt om även dessa var utbytta. En original Peugeotcykel har franska metriska gängor och egen standard på övriga komponenter. Därför kunde man inte heller montera på alla franska delar på en italiensk ram.

Simpson började se slutet av sin cykelkarriär. Med en delvis spolierad säsong året innan kände han att 1967 var året då han måste lyckas och tjäna in pengar som cyklist. Den unge Merckx började också bli ett hot mot hans roll som lagets stjärna.

Under Spanien runt, som på den tiden gick i maj, hade formen fortfarande inte infunnit sig. Simson plågade sig enormt men blev till slut avplockad av loppets läkare. Han hade sett hur utmattad Simpson var när han zick-zackat sig fram av trötthet uppför bergen i Pyrenéerna.

Simpson i den brittiska lagtröjan

Sista kortet var att lyckas i touren, resonerade Simpson. Återigen hade ledningen för Tour de France beslutat om att cyklisterna skulle tävla nationsvis. För Simpsons del innebar det att inte längre kunde få någon hjälp av sina stallkamrater, eftersom de flesta var franska. Han fick nu förlita sig på de få och oerfarna brittiska cyklisterna som fanns i de andra lagen och samarbeta med dem.

Touren började bra för Simpson, det brittiska laget hade en helvit tröja med Union Jack på axlarna, samarbetade fint ihop. Efter en vecka blev han magsjuk och illamående, men kända att han var tvungen att fortsätta. Han fortsatte att plåga sig genom de följande dagarna men blev inte bättre. Det berättas om hur lagets mekaniker fick spola bort spåren av Simpsons diarré från cykel under dessa dagar.

På den trettonde etappen uppför Mt Ventox tog allt slut. Han startade morgonen fortfarande sjuk och uttorkad efter flera dagars illamående. Lagets läkare hade försökt förmå

honom att bryta men han var fast besluten att fortsätta. Det skulle snart bli en vilodag och då skulle allt bli bättre tänkte han. Dagen var 13 juli och var en av årets varmaste dagar. Hans hjälpryttare hade stannat vid en bar längs vägen som de hade länsat. Bland det som de kom över var det bland annat en halv flaska konjak. Den ville Simpson ha och drack för att lindra sina magsmärtor. Trots sitt tillstånd lyckades han följa med en utbytningsgrupp. När utbrytarna passerade trädgränsen steg värmen till över 45 grader och kalkstenslandskapet var bländande vitt i solen. Han tappar utbrytargruppen och kom att köra en solofärd med bara den brittiska teambilen bakom sig.

Simpsons sista meter uppför Mt Ventox

I bilen märkte de hur Simpson tappar fart och börjar vingla. Till slut föll han ihop i ett dike men fick hjälp upp på cykeln igen av några supporters. Simpson lyckades köra några hundra meter men föll sedan igen. Från teambilen kunde de se honom liggandes medvetslös vid sidan av vägen. Simpson hade bedövad med amfetamin och alkohol, pressat sig själv långt förbi sin kropps gräns. I en redan uttorkad kropp, orkar inte hans hjärta längre. Trots att han snabbt fick första hjälpen och syrgas av sin brittiska teamchef gick inte hans liv att rädda.

Det brittiska laget i sorg efter beskedet om Simpsons död

Loppet fortsätter men nästa etapp var neutraliserad. De övriga brittiska cyklister med sorgeband runt vänster arm körde i en egen klunga före de andra cyklisterna.

Sedan fortsätter Touren enligt plan och slutsegraren blir den franske Peugeotcyklisten Roger Pingeon, en av Simpsons tidigare hjälpryttare.

Efterspelet

Efter Simpsons död uppmärksammades dopingen inom cykel. Dopingkontroller införs mer regelbundet. Man tog även bort regeln som begränsar antalet vattenflaskor som får dela ut till cyklisterna.

Mer vatten i fortsättning, sponsrat av mineralsvattentillverkaren Contrex

En minnessten restes året efter på den plats som Simpson dog

Tidigt sjuttiotal

Bernard Thevenet började 1970 i Peugeot och kommer att ta över rollen som lagets stjärna. Som 22-åring kom han till klubben, tidigare tävlat för amatörklubben Athletic Club de Boulogne-Billancourt, ACBB. Thevenet var landets nya stjärna och kom att kallas för ’Nanard”.

Bernard Thevenet på sin PX-10, 1970

På tävlingsarenan var Merckx helt dominerande och först med sitt Faemastall och sedan i Moltenistallet. Han krossade allt övrigt motstånd. Trots sin dominans fick Merckx ett antal matcher med Thevenet i touren. Första gången var i bergen på den tionde etappen 1971. Då Thevenet i en utbrytargrupp tillsammans med bland annat vår svenske cyklist Gösta ’Fåglum’ Pettersson, vann över Merckx med över 90 sekunder. Året efter upprepade Thevenet sin bedrift och vann etappen upp till Mt Ventoux före Merckx med 34 sekunder. Även 1973 var Thevenet stark i bergen och slutade tvåa totalt, men det året körde inte Merckx touren.

1973 var det oljekris i världen, bensinpriset hade skjutit i höjden och det infördes ransonering på bensin och olja. Detta bidrog till att cykelindustrin satte nya försäljningsrekord. Motionscyklandet blev populärt och fick också fart. Peugeot var ett av världens största cykelmärke. Deras marknadsföring att kunde köpa en Tour de France-cykel till ett överkomligt pris, fungerade väl. Eftersom det ännu fanns någon konkurrens från Japan, var det franska komponenter på i stort sett alla racercyklar i mellanprisnivå. Italiensk utrustning var för dyrt och fanns inte på motionscyklar.

Peugeot PY-10 CP

1975 öppnade Peugeot en ny fabrik i Romilly-sur-Seine. Den var endast avsedd för tillverkning av deras toppmodeller. Resultat från den nya fabriken var att äntligen bytta ut den föråldrade PX-10.Den nya modellen fick betäckningen PY-10 CP, CP stod för ’Cycle Prestige’. Cykeln var till en början bara tillgänglig för proffscyklister och måste måttbeställas. Ramen byggs på Reynolds SL rör, som var dåtidens tunnaste och lättaste rör. Kvaliteten på växlarna, nu helt i aluminium, var helt jämförbar med Campagnolo. Den utdaterade lädersadeln Idéale 90 var utbytt till en modern plastsadel med skinnöverdrag och stoppning, Idéale 2002.

Ny sadel från Idéale 1975

Trots uppgradering av den övrig utrustning, höll den fortfarande inte riktigt samma klass som konkurenternas. Dock var PY-10 CP en betydligt bättre cykeln än föregångaren. För att inte störa försäljningen gentemot sina cykelkunder, lät man cykeln behålla de gamla rördekalerna och inte visa upp att man gått över till lättare rör.

Peugeot PY-10 CP från 1975

Seger över Merckx

Stallets nya sportdirektör Maurice De Muer, var hårdförd och krävde mer eller mindre att de ska vinna touren. Cyklistena kallade honom för ’Lille Napoleon’ bakom hans rygg. Han var liberal i sin inställning till dopinganställer och anställde Francois Belloc som lagets läkare. Belloc blev sedermera ökänd för sina tvivelaltiga teorier om hormoners balans som han praktiserade på cyklisterna.

1975 hade Eddy Merckx planerat att ta hem sin sjätte seger i Tour de France. Iförd regnbågströjan från förra åters VM-seger i Montreal, tog han snabbt kontroll över touren. Han ledde efter femte etappen och bakom sig hade han Thevernet som började allt mer knappa in på honom. Under den femtonde ettappen, från Nice till Pra-Loup kom en numera klassisk duell utspela sig. Etappen innehöll sex stigningar och på totalt 5266 höjdmeter. Thevernet attackerade upprepade gånger och Merckx svarade. I sista stigningen upp till Pra-Loup punkterade Thevenet men fick snabbt ett nytt hjul. Merckx fått en lucka på 90 sekunder och såg ut att vinna. I ursinnit tempo och körandes på stora klingan, jagade Thevenet ikapp en synbart trött Merckx. Utan att ens titta åt honom passerade Thevenet, segermarginalen blev 58 sekunder. Merckx var besegrad. Två dagrar innan hade belgiaren blivit boxad i magen av en åskådare. Hans lever blev skadad och gjort honom försvagad.

Allez Nanard!

Det rådde en Thevenet-yra i Frankrike och överst på de franska sporttidningen L’equipe stod det nästa dag med stora bokstäver Allez Nanard ! (Heja Nanard). Tour de France-publiken hånade Merckx, de visade upp skyltar med texten ’Merckx, Bastillien har fallit’ med tydlig anspelning på den franska revolutionen. Dagen efter förlusten vurpade Merckx och spräkte käken i fallet. Trots sina skador försökte han att jaga tillbaka ledningen ända in i mål. Det lyckades inte utan han kom in som två, över två minuter efter Thevernet. Efter åtta år hade äntligen en fransk cyklist vunnit touren.

Merckx kom aldrig mer att köra i gult. Även dessa händelser ingår i berättelserna om regnbågströjans förbannelse.

Peugeot och Sverige

Generalagenten för Peugeotcyklar, Mercatec AB i Stockholm arbetade hårt med att marknadsföra Peugotcyklar till svenska tävlingscyklister och motionärer. Sedan 1974 sponsrade de Mariestads CA med PX-10 cyklar. Klubben var nystartad klubb och där ingick landslagscyklisten Bernt Johansson. Inför OS i Montreal 1976 blev Bernt uttagen i truppen. Innan han gav sig av till OS lät han få sin cykel genomgången av Fåglumbrödernas cykelbutik i Vårgårda, Racerdepå’n. Erik Fåglum som hjälpte honom var skeptisk till den franska utrustning. Utan Bernts medgivande bytte han ut de franska vevpartiet och hjulen till Campagnolo.

Resten är historia, Bernt vann OS-guld i överlägsen stil och Peugeot fick stor publicitet i Sverige och i världen. Bernts OS-cykel kom sedan att ställas ut i Mercatecs visningshall. Då hade de bytt tillbaka till de franska orginaldelarna.

Bernt Johansson lyfter sin PX-10 och det utbytta vevpartiet syns tydligt

ESSO ny sponsor 1977

Det sena sjuttiotalet

1977 kom ytterligare att bli ett framgångsrikt år för Peugeots Thevenet. Merckx kämpade på men var inte längre lika dominerande. Under halva Touren låg han tvåa men Thevenet visade återigen sin styrka i bergen. På femtonde etappen som var ett bergstempo över 14 km, knappade han in nästan en minut på Merckx och gick upp i ledning. Thevenet vann sin andra totalseger i touren. Merckx slutade sin sitt sista Tour de France som sexa, över tolv minuter efter Thevenet.

Thevenet tog hem tröjan igen

Peugeotstallet tar emot folkets jubel längs Champs Elysées i Paris 1977

Thevenet fick ett guldkantat tvåårskontrakt med Peugeot och kom då att bli den högst betalda cyklisten i Touren. Men redan under hösten samma år blir han inlagd på sjukhus i flera månader.

Hans inre organ hade tagit stryk av den hormonbehandling, det vill säga doping, som klubbläkaren Belloc hade gett honom.

Snart blev en ny Bernard på högsta tronen i Frankrike

Thevenet var inte helt återställd när han startade Touren 1978. Han bröt loppet bara efter några dagar. Istället var det en annan Bernard som började sina framgångar, Bernard Hinault. Med sina segrar i Touren 1978 och 1979 blev Hinault den nästa franska stjärnan.

Peugeot letade efter en ny stjärna, hoppet stod till nederländske Hennie Kuiper. Han anställdes 1979 och hade sedan tidigare en andra placering i touren och hade vunnit OS-guld.

Nya hoppet Hennie Kuiper bredvid teambilen

Åttiotalet – fem franska segrar

Peugeots nya toppmodell hette då PY-10 S, som var en mycket snarlik modell på deras föregångare PY-10 CP. De centrumdragna bromsarna hade äntligen övergivits till förmån för sidodragna.

Det tidigare svajiga vevpartiet från Stronglight hade ersatt med ny förbättrad modell av samma märke. Den franska komponentindustrin började känna konkurrens från Japan. I ett försök till motdrag samlade Frankrike de bästa komponenterna under produktnamnet Spidel. Trots att komponenterna blivit helt jämförbara med sina konkurrenter så levde ryktet om tidigare problem och udda dimensioner kvar. På den stora konsumentmarknaden hade japanska delar blivit helt dominerande. Även bland proffsstallen började Shimano dyka upp om än i begränsad omfattning under det tidiga åttiotalet.

Touren 1980 började bra för Hinault men på grund av knäproblem tvingades han i ledning bryta efter tolfte etappen. Peugeots Kuiper körde bra den trettonde etappen uppför Col d'Aspin i Pyrenéerna och slutade tvåa i sammandraget. Kuiper var med i en utbrytning tillsammans med bland annat vårt svenska proffs Sven-Åke Nilsson och norrmannen Jostein
Wilman. Thevenet som var uträknad av de flesta kom tillbaka och blev tvåa på femtonde etappen men hans insatser räckte bara till en sjuttonde plats totalt. Kuiper blev värvad av det nederländska stallet DAF Trucks och lämnade Peugeot efter 1980.

Utbrytargruppen uppför Pyrenéerna 1981, svenske Sven-Åke i bergatröjan

Främlingslegionen

I början på åttiotalet värvade Peugeot sportdirektör De Muer en grupp utländska cyklister från amatörklubben ACBB. De kallades för ’Främlingslegionen’av de andra cyklistena. Gruppen innehöll de båda australienska cyklisterna Phil Anderson och Allan Peiper, skotten Robert Millar, engelsmannen Sean Yates och irländaren Stephen Roche.

Efter halva touren 1981 var Anderson det enda riktiga hotet för Hinault . Han ledde loppet efter femte etappen men redan nästa dag gick Hinault upp i ledning. Anderson låg sedan tvåa fram till sjuttonde etappen. Efter mycket problem uppför Alp d’Huez tappande Anderson nästan 17 minuter. Hinault vann touren överlägset med 14 minuters marginal till tvåan belgiaren Van Impe.

Anderson i gult 1982 på en Peugeot PY-10 S

Cola och böter
Anderson beskrivs som en naturlig entreprenör, hade kontaktat Coca-Cola att betala honom för att dricka ur en burk Cola vid segersermonin. Den officiella drycken var mineralvattnet Perrier. Tourorganisationen blev upprörda över hans regelbrott och han fick böta. Anderson hade kallt räknat med det och sett till att erättningen från Coca-Cola vida översteg bötesbeloppet.

1982 ledde Anderson upplaga av touren från andra dagen fram till elfte etappen. På den platta tempoetappen på 57 kilometer runt Valence d’Agen, förlorade han över tre minuter till segraren. Hinault tog kommandot över ledning och behöll den hela vägen till Paris, vilket blev hans fjärde seger i touren.

Peugeots största konkurrent under den första halvan av åttiotalet var det franska stallet Renault – ELF med cyklar från Gitane . Hemvist för Bernhard Hinault, Laurent Fignon och amerikanen Greg LeMond.

Fignon och Hinault 1982

Peugeot PY-10 FC

1983 hade Peugeot tagit fram en ny cykel, PY-10 FC. Ramen var byggd med de tre huvudrören i kolfiber, resten var i aluminium som var gjort av det franska märket Vitus. Cykeln var nästan ett kilo lättare än de andra stallens. Hinault startade inte på grund av sin knäskada som spökade. Den danske cyklisten Kim Andersen gick tidigt upp i ledning, tätt följd av Peugeots Phil Anderson. Den tionde etappen uppför Pyrenéerna, var en ovanligt lyckosam dag för Peugeot. Stallets nya sportdirektör Roger Legeay kunde nöjt konstatera att de inte bara vunnit en etappseger genom Robert Millar utan även gått upp i totalledning med Pascal Simon. Tyvärr var dagen inte lika lyckad för Anderson som tappade över nio minuter i bergen och föll i placering.

Skotten Millar vinner i Pyrenéerna på sin PY-10 FC

Redan nästa dag skadas den ledande Simon i en krasch och bröt ena nyckelbenet. Med kraftig smärta lyckas han fortsätta i ytterligare sju dagar. Det hade gått så långt att han hade så ont han inte kunde dra på sig en ny tröja vid prisceremonin utan fick den direkt i handen. Halvväg genom etappen mot Alp d’Huez bryter Simon, iförd den gula ledartröjan.

Pascal Simons plågsamma dagar i gult

Den 22-åriga Fignon fick ta över ledartröjan och håll den ända till Paris.

Duell i bergen

1984 förväntade sig cykelpubliken på att få se en duell mellan Hinault och den sex år yngre Fignon. Hinault hade gått över till det nystartade stallet La Vie Claire och tog med sig LeMond. Någon riktig duell i placeringar blev det aldrig, Fignon ledde stort. Det var först på slutet av touren som Hinault började klättra i placeringar och gick upp som tvåa efter Fignon. Trots en del hårda dueller i bergen behöll Fignon sin ledning genom loppet. Han vann touren med över tio minuter före Hinault. Trea blev LeMond, som därmed blev den första amerikanska cyklisten på prispallen i touren. Peugeots skotske cyklist Millar vann bergakungstävlingen och tog en fjärde plats.

Duell i bergen

Ny era

1985 började en era inom cykling. Lågprofilcyklar med diskhjul, aerohjälmar och clipslösa pedaler dök upp. De nya cyklarnas uppgift att få en aerodynamisk sittställning för cyklisterna. Förutom diskhjulen så inte själva cyklarna vidare aerodynamiska. Med LeMonds framgångar fick USA upp ögonen för touren och Coca-Cola kom in som stor sponsor. Tour de Franceorganisationen fick även in pengar via tv-rättigheter, i en nivå som aldrig innan skådats.

Den officiella cykelflaskan 1985

Med stora sponsor till loppet ökade prispengarna. Det ökade internationella medieintresset bidrog till att toppcyklisterna löner ökade.

Det var inte alla som anammade de senaste innovationerna

1985 var inget stort år för Peugeot, Millar fick bäst placering, han slutade nia. Hinault vann sin femte seger i Touren med stor hjälp av LeMond. Han hade haft en säker ledning i loppet redan efter den åttonde etappen och behöll den ända till mål. Hans klubbkamrat LeMond kom tvåa.

Slutet för Peugeotstallet

1986 blev sista året för Peugeot. Kostnaderna att driva laget med i huvudsak en stor sponsor hade blivit förstora. Förutom en andra plats i lagtävlingen, vann de inga större framgångar i touren. Bästa placeringen var en sjätte plats i sammandraget av Ronan Pensec. Istället blev touren en kamp inom La Vie Claire-stallet, mellan Hinault och LeMond. Hinault hade lovat LeMond att han skulle få vinna detta år. Det var ett löfte som Hinault verkade ha glömt och attackerade LeMond upprepade gånger trots dennes ledning. LeMond vann till slut och Hinault gick in som tvåa.

1987 ombildade Peugeotstallet till Z-Vétements, fortfarande under ledning av sportdirektören Roger Legeay. Han fortsatte att driva lag med rötter från Peugeot, Z-Peugeot (1988–89), Z-Tomasso (1990), Z (1991–92), GAN (1993–96) och Crédit Agricole (1997–2008). Det året vann den förre Peugeotcyklisten Stephen Roche touren, Fignon var tillbaka efter en lång skadeperiod och slutade sjua.

Det skulle dröja till 1989 för att touren skulle återigen bli intressant ur ett franskt perspektiv. Redan efter den femte etappen stod det klart att avgörandet stod mellan Fignon och LeMond. Genom det fortsatta loppet växlade ledartröjan emellan dem hela fem gånger. Inte förrän siste etappen var matchen avgjord. Det var en 25 kilometers tempoetapp mellan Versailles och Paris. Fignon hade en ledning på 50 sekunder och räknade med att behålla den hela vägen till Paris. Istället var det LeMond som gjorde sitt lopp. Med tempobåge och en aerodynamisk hjälm, som tog hem totalsegern med åtta sekunders marginal.

Z-Peugeots bästa placeringen var en tionde plats med Millar. 1989 var också sista året som Z körde på en Peugeotcykel. LeMond som körde för belgiska ADR och vann på en Bottecchia med helfransk utrustning ur serien ’Tout Mavic’.

Den sista Peugeotcykeln med fransk utrustning från 1989

1990 gick LeMond över till Z-Tomasso och vann sin tredje seger i touren. Deras cyklar var försedda med Greg LeMonds namn och hade ramar tillverkade av franska TVT, utrustningen Campagnolo.

Nittiotalet

Under nittiotalet fortsätta Peugeot att vara cykelsponsor för olika proffsstall, det mest kända är Festina. Cykeltillverkaren Peugeot blev uppköpta av franska Cycleurope. 1997 blir Cycleurope uppköpta av Monark Stiga AB som i sin tur ägs av Grimaldi Industri AB. I koncernen ingår det andra franska cykelmärket Gitane. I samband med nya ägaren avvecklades Peugeots tillverkning av racercyklar.

2010 började man åter tillverka racercyklar. Tillverkningen sker i Peugeots senaste fabrik, den i Romilly-sur-Seine, som de öppnade på sjuttiotalet. Dessa säljs genom Peugeotbilarnas försäljningsled och igenom den franska kedjan Velo & Oxygen.

Peugeot RSR-03 från 2016

Den franska komponenttillverkningen död och överlevarna

Mycket av den franska komponentindustrin tillverkade delar för standard- och motionscyklar och endast en mindre del var riktad till rena racercyklar. Därför kom konkurrens från Japan att drabba dem hårt. Japanska komponenter var både billigare och bättre.

Förlorarna

Den mest kända franska komponenttillverkaren Simplex, som gjort cykelväxlar sedan trettiotalet, försvann i början av nittiotalet. Samma öde drabbade det anrika Mafac. Trots moderniseringar av sina bromsar under åttiotalet klarade de inte konkurrensen och försvann innan årtiondet var slut. Även andra tillverkare drogs ned i raset och försvann. Märken som TA (vevpartier), CLB (bromsar) och Idéale (sadlar) var några som försvann. Andra märken som Huret, Maillard och Atom blev uppköpta och försvann den vägen.

Överlevarna

Det var inte nattsvart för alla franska märken. Mavic, med rötter från trettiotalet överlevde. I slutet av sjuttiotalet skapade de serien ’Tout Mavic’ det innebar att de tillverkade alla delar på cykeln. Tidigare hade man gjort fälgar och nav, men med satsningen innefattades nu även vevparti, växlar, bromsar, pedaler och styren. Man överlevde åttiotalet trots dålig försäljning. Under nittiotalet skalade Mavic av sitt produktprogram och inriktade sig främst på hjultillverkning. Idag är de ett världsledande sitt affärsområde och ägs av finska Amer Sports Corporation.

En annan överlevare är Stronglight, som fortsätter att tillverka vevarmar, -lager och -drev . I deras tillverkning idag, ingår det populära osymetriska framdreven ”Osymetric”.

Osymatric’ tillverkas av Stronglight och är Chris Froomes favorit

Franska cykelframgångar

Under det fortsatta nittiotalet uteblev de riktigt stora framgångarna för fransk cykling.

Förutom ett antal etappsegrar, blev det aldrig någon totalseger i touren. Richard Virenque var närmast med en andraplats 1997. Antalet franska proffsstall minskade också på nittiotalet. Totalt körde Frankrike totalt 33 dagar i ledartröjan under samma period.
Tjugohundratalet första decennium kan summeras med tretton dagar i gult och en fjärde plats i touren som bäst.

Det är först nu på senare tid som det på allvar börjar hända något med de franska placeringarna i touren. 2011 slutade Thomas Voeckler som fyra efter att haft ledartröjan i tio dagar. Samma år vann Pierre Rolland bergsetappen uppför Alpd’Huez.

2014 kom det återigen franska cyklister på prispallen i Paris. Jean-Christophe Péraud blev tvåa och Thibaut Pinot blev trea. I touren förra året slutade Romain Bardet som nia och vann Combativity-tävlingen. Landsmannen Pierre Rolland slutade som tia.

I det franska FDJ-stallet återfinns kanske de mest lovande unga franska cyklisterna för tillfället, Thibaut Pinot och Arnaud Démare. I mars vann Piot etapploppet Critérium International. Démare har i år vunnit Milano-San Remo, blivit femma i Gent–Wevelgem och vunnit en etappseger i Paris-Nice.

I det andra franska stallet Ag2r–La Mondiale har har hittills i år Alexis Gougeard blivit femma i Omloop Het Nieuwsblad.

2015 vann Frankrike U23-guld genom Kevin Ledanois. Han kör för det franska UCI Continental Professional teamet Fortuneo - Vital Concept. Dessa utlovas ett Wildcard till årets upplaga av touren.

Så kanske är Frankrike på väg tillbaka. Landet ligger nu på en på en sjätte plats i UCIs ProTour ranking.