Min så kallade cykelkarriär inleddes i Italien. Min far var en fanatisk cykelälskare. Det var Fausto Coppi som var den stora idolen, 1940- och 50-talets allra största idrottsstjärna i Italien. När vi 1974 flyttade till stövellandet blev jag också förälskad i cykelsporten, till min pappas stora glädje. Han köpte mig en Bianchi, tänka sig. I och för sig var det nästintill ”ballongdäck” men på den tiden visste man inget annat. Jag minns att jag var i sjunde himlen. När det 1976 var dags för tävlingspremiär hade jag fått en ny hoj. En mörkblå, fantastiskt vacker Eddy Merckx. Med smala däck. Då hade det blivit viktigt förstås.
Jag körde som 11-åring i klassen D. Det var den äldsta klassen bland den grupp som kallades Giovanissimi (typ jätteunga). Jag kände mig som en stor kille eftersom de yngsta inte var mer än 6 år. Det var ju faktiskt häftigt också för en annan att se dom där unga killarna och tjejerna tävla. Pyttesmå tävlingscyklar, kläder, skor, ja allt. Ena varvet ledde ena killen och den som jagade grinade. Nästa varv var det en rejäl omkastning och då var det han som ledde förra varvet som fick jaga gråtandes. En kul syn. Det handlade oftast om korta varv i samhällen runt om i La Spezia med omnejd. Jag vill minnas att det nästan alltid var mycket folk. Det längsta under mina två tävlingsår i Italien jag åkte för att tävla var till Imperia, 20 mil västerut. Det var Liguriens regionsmästerskap och jag blev fyra. En lycklig cykeldag.
Det näst längsta var till Savona. Åt samma håll men 5 mil närmare La Spezia. Mamma och pappa kunde inte följa med, dom var tvungna att ta hand om restaurangen. Men mitt lag, som 12-åring, var uppbyggt som ett proffslag. Vi hade stripade bilar med häftiga signalhorn, alla körde på samma cykelmärke, vi hade lika fritidskläder, det var taktikgenomgång innan start, vi blev tillsagda vad vi skulle äta och hur det skulle tillagas och glass och solbad var förbjudet. För det drog ner kapaciteten. Med allt detta som påminde om proffsvärlden kände man sig viktig och man kan ju säga att föräldrarna saknade man inte speciellt mycket, inte alla gånger. Men just denna dag höll jag på att dö av längtan. Jag lyckades nämligen köra ifrån alla på slutet och ta en soloseger, enda segern för övrigt under tävlingsperioden i Italien. Jag hade fått en stor pokal och blommor och ville så gärna berätta den glada nyheten för min familj. Kändes som den längsta resan i mitt liv.
Efter tre år i Italien flyttade vi tillbaka till Sverige. Jag trodde förstås att det viktigaste i mitt liv, cyklingen, var slut. Jag hade ju ingen aning överhuvudtaget att det fanns cykeltävlingar för ungdomar i mitt födelseland. Jag var 12 år och gjorde inte kopplingen att Gösta och Bernt, som jag under åren i Italien såg på TV, ju en gång i tiden faktiskt tävlade i Sverige. Glädjen var enorm när pappa tog mig till Hammarby IFs vinterträning. Karriären fortsatte. Skillnaderna var dock stora. Inte minst uppbackningen från föreningen gällande kläder och material. Här fick man ju som ungdom köpa egen cykel (blev oftast Pinarello från Battista Simonato i Nacka), kläder fick man också köpa och klubbilar fanns inte. Man körde oftast en och en trots att man var klubbkompisar. Och här fick man inte börja tävla förrän man var 11 år. Tävlingarna var dessutom oftast långt hemifrån. 20 mil och däröver var mer regel än undantag. Det tog ett par år att anpassa sig till det ”nya” cykellivet. Ett cykelliv som jag tycker jag acklimatiserade mig bra till. Ett cykelliv som jag älskade och fortfarande älskar. Ett cykelliv som gett mig både landslagsuppdrag och segrar. Ett cykelliv som jag inte vill vara utan. Och bäst av allt, ett cykelliv som gett mig så oerhört många goda vänner och ett cykelliv som präglat min vardag och som gör mig rik på positiva upplevelser. Varje dag.
Roberto Vacchi