Att försöka fuska sig till framgångar i cykeltävlingar har varit och är så vanligt att det nästan har blivit en naturlig del av sporten. Alla vet att det görs och under en lång tid verkar det också varit det enda sättet att vinna stora extremt krävande lopp som t.ex Tour de France på.
Från cykelhistoriens barndom och fram till mitten av 80-talet var det mest droger som förstärker kroppens mentala förmågor och förmågan att tåla smärta som användes.
Innan 2:a världskriget var det en salig blandning av mer eller mindre hälsovådliga preparat man testade. Man använde  t.ex stryknin och kokain för att orka de otroligt långa och hårda etapperna.

AMFETAMIN
Efter 1940 var det den av militären framtagna drogen amfetamin som blev vanligast i dopingsammanhang. Under 50-talet är det troligt att många av de stora loppen vanns av cyklister dopade med amfetamin. Det som styrker detta var Fausto Coppi’s och Jacques Anquetil’s egna bekräftelser på att de använt amfetamin under större delen av sina karriärer. Fram till 1965 var det inte heller otillåtet att använda prestations höjande medel.
En av de mest kända tragedierna med anknytning till amfetamin var Tom Simpsons död på berget Mont Ventoux 1968.
Simpson dog av ren utmatning efter att dopat sig med en blandning av amfetamin och alkohol. På vägen upp för den branta stigningen kollapsade han och föll av cykeln, han lär då ha uttalat de inom cykelvärlden kända orden ” put me back on my bike”

ANABOLA STEROIDER OCH KORTISON HORMON
Redan på 70-talet hade Ryska idrottare i kraftsporter börjat använda tillväxthormoner för att hjälpa till att bygga upp kroppens muskelmassa. Man upptäckte att även cyklister kunde dra nytta av detta, mest för att det hjälpte kroppen med snabbare återhämtning mellan etapperna. På 80-talet hade det blivit vanligt att använda dessa medel för att dopa sig.
Kända fall är Bernard Thevenet  vinnare av TDF 1975 och 1977. Efter sin karriär 1982 erkände han att han dopat sig med Cortisone och att detta hade förstört hans hälsa. Laurent Fignon vinnare av TDF 1983 och 84 erkände också i sin biografi att han dopat sig med Amfetamin och Kortison under sin karriär.

EPO OCH BLODDOPING
I slutet av 80-talet kom det som blev cykelvärldens största förbannelse, nämligen införande av EPO i klungan.
EPO (erytropoetin) är ett hormon som hjälper kroppen att producera fler röda blodkroppar, som i sin tur transporterar syre och koldioxid i blodet. Fler blodkroppar i blodet gör att syretransporten till bland annat musklerna ökar, vilket bidrar till ökad kraft och framför allt ökad uthållighet.
Ingen doping hade tidigare varit i närheten av att vara så effektiv som EPO inte heller så svår att testa eller spåra.
Det var med hjälp av bloddoping vi fick se cyklister som Armstrong, Pantani och Ulrich cykla upp för branterna i alperna, Pyrenéerna och Dolomiterna i vansinnigt tempo utan att ens verka bli andfådda.
Om den enskilda cyklisten tidigare själv hade kunnat bestämma över sitt fuskande, så var det nu i betydligt högre grad  stallen, stallcheferna och framförallt läkarna som tog över den rollen.
Med 90-talet och EPO kom också de riktigt stora pengarna in i bilden. Detta bidrog säkert mer än något annat till den så totala utbredningen av fuskandet i sporten. Det finns trovärdiga bedömare som räknar med att 65-70% av cyklisterna i klungan under slutet av 90-talet var mer eller mindre dopade ofta då med hjälp av EPO. 

DOPINGDOKTORERNAS TID
Francesco Conconi från det Italienska University of Ferrara är väl den som fått ”äran” av att  varit först med storskalig bloddoping av Team och cyklister. Redan 1984 hjälpte han Franceco Moser att slå timrekordet på bana med hjälp av bloddoping (som inte var förbjudet på den tiden). Men det var inte för än han blev ”doktor” för stallet Carrera Jeans-Tassoni med bl.a Stephen Roche, Claudio Chiappucci, Guido Bontempi, och Rolf Sørensen, han kunde börja ”arbeta” och ”forska” i stor skala.
Ser man på omfattningen av ”dopingdoktorernas” ”patienter”, som nog inte betalade stora pengar för att få enbart träningsråd och vitamintillskott, så förstår man bättre utbredningen av den ”medicinska” dopingen.

Tar man Conconi och hans adepter Michele Ferrari. Luigi Cecchini, Ilario Casoni, Giovanni Grazzi, Carlo Santuccione och Gianni Mazzoni så har man följande lista framstående cyklister:

Lance Armstrong, ,
Eugeni Berzin,
Gianni Bugno,
Gianluca Bortolami,
Ivan Basso,
Michele Bartol,
Paolo Bettini,
Michael Blaudzun,
Matti Breschel,
Mario Cipollini,
Fabian Cancellara,
Francesco Casagrande,
Claudio Chiappucci, 
Damiano Cunego,
Thomas Dekker,
Fernando Escartín,
Maurizio Fondries,
Giorgio Furlan,
Laurent Fignon,
Juan Antonio Flecha,
Ivan Gotti,
Linus Gerdemann,
Tyler Hamilton,
Miguel Indurain,
Jörg Jaksche,
Kim Kirchen,
Kevin Livingston,
Danilo Di Luca,
Francesco Moser,
Axel Merckx,
Eddy Mazzolen,
Abraham Olano,
Marco Pantani,
Alessandro Petacchi,
Stephen Roche,
Tony Rominger,
Pascal Richard,
Bjarne Riis,
Rolf Sørensen,
Filippo Simeoni,
Paolo Savoldelli,
Nicki Sørensen,
Maximilian Sciandr,
Pavel Tonkov,
Andrea Tafi,
Piotr Ugrumov,
Jan Ullrich,
Enrico Zaina,
Maurilio De Zolt.

Vill man kan man ju också kasta in den ökände spanska  Doping doktorn Eufemiano Fuentes så får man med bl.a de
framgångsrika spanska lagen ONCE och Kelme. När spanska polisen gjorde en räd mot Fuentes klinik
I Madrid hittade man också mer än 100 blodpåsar. Detta var under den stora operacion Puerto.
Cyklister som mistänks ha fått hjälp av Fuentes är bl.a
Alberto Contador, Joseba Beloki, Fränk Schleck.

Räcker inte detta kan man ju alltid toppa men den Belgiske doktorn Eric Rijkaert som var doktor till Festina laget 1998 och I det laget tror jag nog de flesta cykelintresserade vet hur det gick till.

Med de förutsättningarna verkar det ju inte helt enkelt att tro att man skall kunna göra karriär i cykelvärlden på ett ärligt sätt.
Har man sedan sådana herrar i högsta ledningen som Hein Verbruggen och Pat McQuaid för UCI som inte ens verkar ha låtsas vara ärliga, så måste situationen varit helt hopplös. Bara idén att anställa den största skurken
Conconi i doping frågor säger väl allt.

UCI
UCI grundades redan 1900 i Paris och är allt sedan dess Tävlingcyklingens centrala organisation och styr nästan allt
som har med tävlingsverksamheten att göra. När det gäller dopingfrågor har UCI det övergripande ansvaret för att se till att
dopingreglerna följs. Man har också ensamrätt att bestämma och utdöma straff för doping förseelser i cykelsporten.


MINA EGNA TANKAR OM ANSVARSFRÅGAN NÄR DET GÄLLER FUSKANDE MED HJÄLP AV DOPING.
Jag anser att man kan dela in tiden från 1900 (när UCI bildades) till 2012 (när Armstrong skandalen var ett faktum) i tre perioder.
Första perioden:
1900 till 1965
Under denna period var inte doping förbjudet. Moralfrågan kan ju givetvis diskuteras men det fanns inget egentligt förbud mot att använda prestation höjande medel. Detta gjordes ju också flitigt och vi har både Fausto Coppi’s och Jacques Anquetil’s egna bekräftelser på att de använt amfetamin under större delen av sina karriärer.

Andra perioden
1965-1990
Här var det fortfarande cyklisten i första hand som bestämde hur vida han skulle dopa sig eller inte. Dopingkontrollerna var mycket bristfälliga och cyklisterna verkade ha bra koll på när de skulle utföras så de kunde undvika att vara dopade då. Straffen för doping var också väldigt låga, till en början bara tidstillägg, och senare blev man utesluten från tävlingen. Dessa straff avskräckte knappast någon.
Under denna perioden anser jag att det är den enskilda cyklisten som får ta på sig ansvaret för fusket. Även om det självklart var enklare att vinna tävlingar med hjälp av amfetamin så tror jag ändå inte det var lika avgörande som dagens bloddoping. Det gick säkert att vinna tävlingar och till och med hela etapplopp och vara ren.

Tredje perioden
1990-2012
I och med bloddopingen och EPO så blev det väldigt svårt för den enskilda cyklisten att själv bestämma över sitt fuskande.
Det var plötsligt vetenskap och man behövde skickliga läkare för att hjälpa till med EPO, blodbyten och liknande.
Jag anser att mycket av ansvaret här ligger på stallen, stallcheferna, tränarna stalldoktorerna och framför allt UCI. En viktig faktor här är givetvis Pengar. Trots att cyklingen är en av Eurpas största sporter, sett till utövare och publik, så är det först på senare år som de riktigt stora pengarna kommit in i sporten och då ändå bara till ett fåtal stjärnor och stall. Vill man leva och bli rik på sporten måste man nå toppen och få en plats i något av de stora stallen. Skall de stora stallen sen överleva och få sponsoravtal måste de visa resultat, detta tillsammans ger ju ett otroligt stort tryck på både stall och cyklister att lyckas. Vet man då att andra stall och cyklister dopar sig så är det självklart svårt att inte göra det samma.
Av Tdf vinnarna så är det inte många som aldrig åkt fast eller arbetat med berömda dopingdoktorer, det är bara Wiggins, Sastre, LeMond och Hinault under de sista 35 åren!!!! som aldrig åkt fast eller fått ”rådgivning”.

Kunde detta undvikits?
Frågan är självklart om detta kunde undvikits. Svaret är väl att i den form som cykelsporten utövas och har utövats på så är det inte troligt. Cykling anses vara världens hårdaste sport, särskilt då de långa etapploppen, vilket sätter otroligt höga krav på utövarna både att prestera på topp varje dag och att återhämta sig mellan etapperna. Detta innebär att doping får ovanligt god värkan och ger en betydande fördel. Cykelsporten innehåller också extrema förhållanden som vansinniga bergsetapper och extrem kyla eller värme som skall uthärdas under lång tid. Detta innebär självklart stort lidande (vilket tävlingscyklingen ju är berömt för) och under i alla fall de två första perioderna fram till EPO kom in i bilden, tror jag att man många gånger tog till droger i form av t.ex amfetamin bara för att lindra lidandet en aning.
Under tredje perioden, alltså bloddopingperioden är nog svaret att man kunde ha minskat eller rent av nästan helt stoppat dopingmissbruket om man ville och här får UCI ta på sig det mesta av skulden till att inte detta gjordes. Ville man tror jag man kunde satt helt annan press på stall och cyklister. Faktum är att nästan inga av de stora avslöjandena har skett genom dopingkontroller eller genom aktivt arbete av UCI utan av polisutredningar. Det största ansvaret har givetvis legat på UCI’s ledning och då främst dess presidenter Hein Verbruggen och Pat McQuaid. Det framgår väl med all önskvärd tydlighet att de inte hade något större intresse av att göra stora ingrepp i sporten. I stället försökte man tysta ned och stämma alla som försökte påtala de stora missförhållandena. Det mest avgörande var nog beslutet att försöka komma tillrätta med problemet med bloddoping genom att sätta en gräns för haematocritnivån i blodet till 50% och sedan låta de som åkte fast få tävlingsförbud till nivån gått ned av ”hälsoskäl”. Detta innebar i praktiken att det var fritt fram att dopa sig till den nivån utan någon risk att åka fast. För en cyklist som hade en normal nivå på runt 40% fick då en rejäl förbättring av att dopa sig upp till 50%. Även om man skulle ”åka fast” var ju inte heller skadan större än att man fick tävlingsförbud under en period.
Detta blev också dopingdoktorernas största uppgift att se till att sina cyklister alltid låg så nära 50% som möjligt under viktiga tävlingar.
Hade i stället UCI lagt ned större resurser på att få fast dopare och satt mycket högre påföljder för de som åkte fast tror jag vi skulle fått se en helt annan utveckling av dopinganvändande.
I mina ögon är Hein Verbruggen och Pat McQuaid utan tvekan de två mest korrumperade och största skurkar som funnits inom cykelsporten.