Randonneurvetenskap

Randonneuren ej att förväxla med den som ätit för mycket korv och skaffat sig Rondeuren (Rondeur-randonneurer förekommer dock) På Wikipedia beskrivs en Randonneur som en erfaren manlig långfärdscyklist, oftast medelålders, som deltar i organiserade långdistanslopp eller randonneurlopp. En kvinnlig randonneur kallas Randonneuse. Randonneurer/euser deltar i organiserade, ej tävlingsmässiga långlopp, sk. Randonnée eller Brevet (uttalas brevé). Under en brevet måste du förhålla dig till en max-och en minhastighet, 35 respektive 15 km/h. Du får inte ha support och du navigerar själv mellan stämpelstationerna, oftast mackar i ruttens utkanter eller hörn. På varje planerat stopp stämplar du i ditt stämpelkort som sedan registreras centralt.

Inom randonéevärlden finns det en mängd olika format. Cyklar du 200, 300, 400 och 600km på en avgränsad säsong erhåller du titeln Super-Randonneur, något jag blev i år för andra gången blott. Andra vanliga distanser är 1000 och 1200 km. Det mest anrika och kanske mest prestigefyllda randonneurloppet är Paris-Brest-Paris som anordnas av Audax Club Parisien vart fjärde år. På amerikanska språket pratar man även om "ultra-marathon" när man pratar om 1000 och 1200 km lopp.

För att erhålla Brevet de Randonneur 5000 som också utdelas av Audax Club Parisien ska du på fyra år, oftast mellan två Paris-Brest-Paris genomföra den standardiserade brevetserien på 200, 300, 400, 600km och fylla på den sammanlagda distansen med brevlopp så att 5000 km uppnås. Utöver detta ska du cykla ett Paris-Brest-Paris, en 1000 km och en Flèche. En Flèche är, hör och häpna, också franska och betyder pil. Det handlar om att cykla en på förhand publicerad rutt, så lång som möjligt på 24 timmar. Rutten måste vara minst 36 mil och ske i grupper om 3-5 cyklister. Den beskrivs som alla andra randonneurlopp som en lugn och behaglig cykling men så är det ej i verkligheten. Merparten av Rondeurerna tar det lugnt och fint men det finns så klart prestige i att vinna en Flèche och då går det allt annat än lugnt till

Audax är en cykelsport där deltagarna försöker cykla långa sträckor inom en fördefinierad tid. Audax är ingen tävlingsidrott: Framgång mäts genom dess genomförande. Audax har sitt ursprung i italien, där uthållighetsidrotter i slutet av artonhundratalet var populärt, reglerna formaliserades sedan i Frankrike i början av nittonhundratalet. I nutid finns det två former av Audax: den ursprungliga, Euraudax, som styrs av Unions des Audax, och fritt tempo (Allure libre) som brukar kallas Randonneuring och som styrs av Audax Club Parisien. Den ursprungliga formen är mest populär i Frankrike, men även i Holland, Belgien och Tyskland. Randonneuring är populärt i många länder, däribland Frankrike, Storbritannien, Singapore, Australien, Kanada, USA och Kina.

Historia

I slutet av artonhundratalets Italien, blev dagslånga "utmaningar" som att cykla så många kilometer som möjligt och visa upp sig Audax ("djärva") populära. Den första dokumenterade Audax cyklingen ägde rum den 12 juni 1897 där tolv italienska cyklister antog utmaningen att cykla från Rom till Neapel , en avstånd av 230 km, under en dag. Liknande händelser blev populär på andra håll. 1904 skapade den franska journalisten Henri Desgrange reglerna för Audax i sin tidskrift Auto.

Enligt Audax reglerna, skall cyklisterna cykla i en samlad grupp. Framgångsrika cyklister fick ett certifikat kallas Brevet d'Audax. En grupp av framgångsrika Audax cyklister bildade Audax Club Parisien (AVS), som tog över organisationen av Audax lopp. År 1920 fanns det en oenighet mellan Desgrange och AVS. Desgrange drog in ACP: s tillstånd att anordna evenemang under hans Audax förordningar, och AVS skapade sin egen Allure libre (fritt tempo) version av sporten, där framgångsrika cyklister fick ett certifikat kallas brevets des Randonneurs. Desgrange fortsatte att främja de ursprungliga Audax reglerna, och den 14 juli 1921 bildades Unionen parisiska Audax Cyclistes (UACP), vilket blev unionen av franska Audax i januari 1956.

Euraudax (ursprunglig form av Audax)

Den ursprungliga formen av Audax innebär cykling i strikt klunga i en jämn takt som fastställdes av en kapten. Gruppen försöker hålla en takt på 22,5 km / t mellan stoppen. Rutten är i förväg planerad med utsedda hållplatser. För längre Audax lopp kan gruppen åka mellan 16 och 20 timmar på en dag innan man stoppar på en utsedd sovplats. Målet för Audax är att avsluta inom föreskriven tid med alla medlemmar i gruppen närvarande. Ett hjälp fordon får medfölja varje grupp cyklister.

Randonneuring (en friare form av Audax)

Randonneuring liknar den ursprungliga Audax formen på så sätt att cyklister försöker fullborda långa cykelsträckor. Men istället för att cykla tillsammans i en grupp är deltagarna fria att cykla i sin egen takt (franska: Allure libre ), stoppa eller sova var de vill och bildar grupper slumpmässigt, förutsatt att de stannar inom tidsfristen.

I vissa länder (t.ex. USA), är en tydlig distinktion mellan "Audax 'och' Randonneuring". I andra, t.ex. Australien och Storbritannien , är den ursprungliga Audax stilen relativt okänd, och "Audax 'och' Randonneuring" används omväxlande.

Audax / Randonneur cykeln
Det ställs lite andra krav på en Randonneur cykel än en ”vanlig  tävlingscykel”. En Randonneur cykel skall vara optimerad för att kunna cykla långt och relativt fort. När det gäller farten ställs det inte samma krav som på en tävlingscykel, därför spelar t.ex inte vikten en lika stor roll. Det skall gå att cykla på varierande underlag och man skall ha möjlighet att medföra en större mängd utrustning och föda än vad man vanligen gör på en tävlingscykel. För de längre loppen behöver man även tänka på att ha belysning.
Det viktigaste kriteriet för en bra randonneur cykel är alltså att den är bekväm och kan medföra utrustning.

När det gäller bekvämligheten så är en mer upprätt sittställning än vad som är brukligt på tävlingscyklar att föredra. Detta innebär att man minskar belastning på axlar och nacke och att man får en bättre överblick av väg och terräng. Bredare däck, för att klara ojämnt underlag och ge en mjukare gång är att föredra. Skärmar är också nästan ett måste vid längre etapper, att sitta i smutssprutet från hjulen i många timmar i sträck är närmast att likna vid tortyr. När det gäller ramen så anser jag att stål är oöverträffade i detta sammanhang.
Der finns i dag flera företag som specialiserat sig på att göra fina Randonneur ramar. För min personliga del anser jag också att det är viktigt att en randonneurcykel är vacker, med det menar jag att den skall ha ett klassiskt utseende så som de har sett ut nästan sedan starten i början av 1900-talet. För mig är de specialgjorda Rene Herse och Alex Singer modellerna en förebild.

När det sen gäller att medföra utrustning, så är det oftast en styrväska som i första hand gäller. Den gör det lätt att hantera utrustningen utan att behöva kliva av cykeln. Den fungerar också som kartfodral under turen. Att tänka på är att alla cyklar inte lämpar sig för att bära styrväska. Specialgjorda ramar är självklart anpassade, men moderna tävlingsramar är oftast inte det. Då är det i stället sadelväska som gäller. Vill man ändå ha