De sista cyklarna från DDR

Text: Michael Richert

DDR var hade stora framgångar inom cykelsporten under hela 80-talet.

Eftersom det inte var tillåtet för landets cyklister att flytta till väst och bli proffs var alla de bästa cyklisterna kvar i landet som statsamatörer. I cykelsporten var landet dominerande på både bana och landsväg.

Ofta hade landet flera världsmästare under nästan varje år på 80-talet. I DDR var sportframgångar en viktig del i landets politiska propaganda och den egna befolkningens självbild som ett framgångsrikt land.

Propagandakonst i DDR (Foto: Ebba Richert)

Förutom satsning på ett stort antal idrottsskolor och statskontrollerad dopning, satsades det även på utveckling inom materialsidan också. Om man tillhörde landslaget eller någon av elitklubbarna, hade man tillgång till modern utrustning. Det var både västerländska cyklar och inhemskt utvecklade cyklar med utrustning i toppklass.

Tillhörde man inte den utvalda skaran av cyklister fick man hålla tillgodo med vad som fanns till salu på den östtyska markanden.

Men i den planstyrd ekonomi vad det staten som styrde produktionen och vad som skulle produceras och till vilket antal. I sådant system fanns det inte mycket utrymme till produktförbättringar. Det var något som landets övriga tävlingscyklister fick erfara. För dem fanns det bara det hopplöst omodernt märke Diamant att tillgå.

Landslaget – bästa utrustningen

Landsvägsracer - Colgnago

Det fanns aldrig någon ambition i DDR att utveckla egna landsvägscyklar åt landslaget. Det ansågs vara alltför resurskrävande och att det var effektivare att importera dessa cyklar istället. Det östtyska cykelförbundet tecknade ett avtal med italienska cykeltillverkaren Colgnago, som därigenom fått ensamrätten att leverera cyklar till landets elitcyklister.

Tempocyklar

DDR satsade istället på att utveckla tempocyklar och landet hade egen materialforskning och utveckling för att få fram utrustnings som skulle ge landets cyklister fördelar gentemot sina utländska konkurrenter. Trots landets ofta rätt föråldrade och ineffektiva industri lyckades de i alla fall fram specialverkstäder med mycket skicklig personal. Ofta skedde utvecklingen inom den egna verkstaden men ibland genom samarbete med något tekniska universitet.

VEB Kombinat Textima

På Nordstrasse i Karl-Marx-Stadt, nuvarande Chemnitz, låg Textima som var ett folkägt företagskombinat som främst tillverkade textilmaskiner och var underställt ministeriet för verktyg och bearbetningsmaskiner.

Men förutom sin textilmaskinstillverkning hade fabriken en hemlig verkstad i källaren där tillverkningen av Textimacyklarna skedde. Det sägs att arbetarna på Textimafabriken aldrig fick reda på vad som föregick i källaren. De såg bara att personal kom och gick från källaren. Orsaken till hemlighållandet att tillverkningen var att man inom DDR var rädda för industrispionage, från både öst och väst. Textima tillverkade knappt 100 cyklar per år under perioden 1970 till 1990. Dessa var alltid färgkodade, landsvägscyklarna hade en mellanblå metallicfärg och bancyklarna var silverfärgade.

Produktionen var hela tiden inriktad på tempocyklar för landsväg och bana. Christian Pyttel som var chefsingenjören experimenterade och provade olika lösningar och rammodeller. Pyttel var tidigt framme med lågprofilscyklar med 24 tums framhjul och tjurhornsstyren. Denna typ av cyklar som blev väldigt populärt inom hela cykelvärlden under hela 80-talet.

Ramar var byggda på engelska Reynoldsrör som Textima hade avtal med. De hade även avtal med Campagnolo, av dem köpte man vevpartierna och växlarna. Det sägs att Christian Pyttel avvisade ett erbjudande han fick från Shimano om fri sponsring av delar för han vågade inte lita på deras kvalitet.

Sprintcyklar

Förutom tempocyklar tillverkade Textima sprintcyklar för bana.

Den mest framgångsrika modellen var Textima Spezial, som användes flitigt på de stora internationella mästerskapen under stor del av 80-talet. Cykeln var mycket styv och hade monostay i bakstagen. Den hade också synliga ramförstärkningar i alla ramvinklar.

För att ytterligare styva upp cykeln hade den 40-ekrade hjul och en superstyv egentillverkad styrstam i stål. Styrstammen var så omtyckt bland cyklisterna att till exempel sprintstjärnan Michael Hübner behöll sin styrstam på olika cyklar långt in på 90-talet.

Textima Spezial (Foto: Andreas Sausner)

Specialutrustning

Det fanns flera egna konstruktioner som återfanns på Textimacyklarna. En sådan var frambromsen som satt på baksidan av framgaffeln. Den var ett resultat av ett samarbete med avdelningen CIM-TT på Tekniska Universitet i Dresden.

Patenten på den bakvända bromsen

En annan nyhet som utvecklades på Textima var tubdäck med extra lågt rullmotstånd. Det lyckades man med genom att bygga ett däck som diagonaldäck och sedan lägga till ett extra band i långsriktning under slitytan. Det gjorde däcken extra styva och beräknades ge en tidsbesparing på en sekund per kilometer.

Däcken behandlades som en statshemlighet och var numrerade så att inga däck skulle komma bort. Vid ett etapplopp i väst upptäckte en mekaniker ett hjul saknades efter en etapp. Det hade skett ett hjulbyte under etappen och hjulet fanns fortfarande kvar ute på banan. Mekanikern fick då åka ut och leta upp det och försöka hitta den plats där punkteringen hade skett.

FES

Uppdraget att tillverka av hjul till tempocyklarna gick till det statliga institutet för sportutrustning i FES i Schöneweide, Berlin (Institut für Forshnung unt Entwicklung von Sportgeräten). FES hade sedan 1962 haft uppdraget att utveckla och tillverka sportutrustning för östtyska idrottsmän inom ett stort antal sporter. FES utvecklade egna nav och profilfälgar i magnesium, vilket gav mycket starka hjul. Den lite högre profilen på fälgarna gjorde det möjligt att ha ekernipplarna inne i fälgen och därigenom minskades luftmotståndet. Sedan 1984 började att FES tillverkat heltäckta hjul, de första var i glasfiber men för att få ner vikten övergick de tillverka dem i kolfiber.

Statligt organiserad smuggling

De första åren hade FES svårt att komma över kolfiberväv till sin utvecklingsverkstad. Eftersom DDR tillhörde östblocket var man utsatt för ett antal embargon enligt den så kallade CoComlistan. Det innebar att andra länder inte fick sälja varor till DDR inom de teknikområden som belagts med exportförbud. Kolfiber var en sådan vara. Det löstes genom att inom DDR fanns det en avdelning inom Ministeriet för utrikeshandel, som hade till uppgift att smuggla in embargovaror i landet. Avdelningens arbete kallades för kommersiell koordinering. På det viset fanns det kolfiber att tillgå för FES.

Alla cyklar från Textima hade varit i stål men nu vill man i DDR få fram lättare och styvare cyklar, så man gav FES uppdrag att utveckla av temporamar i kolfiber. FES hade en metod att tillverka roderdelar till segelbåtar i kolfiber. Den tekniken visade sig även att fungera för att tillverka monocoque kolfiber ramar.

1987 hade FES med hjälp av beräkningar på sina Robotron datorer tagit fram en cykel med ram, hjul och styre helt i kolfiber. Ramen hade en Dart Vader lik design och var som draperad i kolfiber. Den blev inte godkänd för att tävla på av UCI, de hade inte sett något liknande innan och visste inte riktigt vad de skulle tycka. Tillslut hittade de en regel om storleken på öppningen i ramen, den var för liten på grund av de breda rören.

Men redan till nästa år hade de tagit fram något smäckrare rammodell som godkändes av UCI. Dessa cyklar kom att användes under OS 1988. Hela framtaget av den nya cykeln hölls väldigt hemligt i god DDR-anda och den visades inte upp innan OS. Med den modellen vann de guld i lagtempo och silver på bana. Året därefter vann de VM guld i lagtempo med samma cykelmodell. DDR var väldigt tidigt ute med att tävla på cyklar i kolfiber och var helt ensamma om det på under hela olympiska spelen 1988.

B87 – Underkänd av UCI (Foto: Michael Richert)

B88 – Godkänd av UCI (Foto: Antony Graham)

Övriga tävlingscyklister – inte bästa utrusningen

För de cyklister som inte tillhörde den östtyska eliten och inte ingick bland den utvalda skaran av statssponsrade amatörcyklister. För dessa var det inte lika förspänt. Lyckades man inte att köpa en västerländsk cykel eller en tjeckiskt Favorit. Då fanns det bara det inhemska märket kvar att välja på. Bland de öststats tillverkade cyklar ansågs Favorit vara bättre än en Diamant. Situationen var den samma för ungdomscyklister som också fick hålla tillgodo med vad som fanns på den inhemska marknaden.

Diamant 35-707

Det bara en tillverkare av racercyklar i DDR och det var VEB Fahrradwerke Elite Diamant i Karl-Marx-Stadt. Diamant hade ett stort program med olika cykelmodeller, allt från oväxlade cyklar för barn till racercyklar för vuxna.

Modell 35-707 (Foto: Johannes Rilk)

Racermodellerna hette 35-707 för landsväg och 35-708 för bana.

Dessa modeller hade tillverkats sedan mitten av 50-talet och var nästan helt oförändrade sedan dess. I en den planstyrda ekonomin hade inte cykeltillvekningen hög prioritet och därför satsades det inte på att utveckla modellerna. Ramarna var tunga och byggd på inhemska stålrör, ram och framgaffel ihop vägde över tre kg. Cyklarna var utrustade med bland annat väldigt omoderna kilbultsvevar i stål och hela cykeln vägde runt 11 kg.

Det mesta på cykeln tillverkades inom DDR. Styre, styrstam och fälgar var ofta gjorda av Grünert, bromsarna kom från Rasant. Märke på växlarna varierade under åren, ibland var det tjeckiska Favorit men inhemska märken såsom Renak, Tectoron och Rasant förekom också. Ofta av produkterna var direkta kopior från västerländska förlagor. Tectorons modell KS-01 var en kopia på Campagnolos Super Record men med betydligt enklare finish. Renak tillverkade även naven till de flesta cyklarna. Däcken var oftast från Pneumant.

Modellerna blev snabbt omoderna och hade samma utrustning ända fram till slutet av 80-talet.  Ramen på 35-707 som var oförändrad sedan 1955 hade lång hjulbas och var anpassad att köra på grusvägar. En av de få förändringar som skedde med cykeln var att från och med 1980 var framdreven i aluminium och inte längre i stål.

Lösningen – ombyggnation

En möjlig lösning för att få sin Diamant cykel att bli något modernare var att låta bygga om den. Detta utfördes på flera verkstäder i landet, de duktigaste och mest erkända var firman Fahrradbau Willy Elsner som låg i Zeuthen utanför Berlin och firman Radsport Börngen i Limbach (RBL).

Ombyggnationen utgick från de befintliga Diamantramarna och de fick en minst sagt en omfattande ombyggnation. Den första delen av arbetet att man värmde upp lödningarna så att rören gick att dra ut ur muffarna. Sedan började man med att ta bort alla onödiga detaljer såsom det lödda fästet för baklyset. Bakstagen kortades så att cykeln fick en kortare hjulbas. Även framgaffeln kortades av och rätades ut. Original gaffeländarna som bestod av pressad plåt byttes ut till starkare gjutna gaffeländar med riktigt växelöra. Ramen fick även lödda fästen för vajer- och bromsvajrar och gängade hål för dubbla flaskställ. Bakre bromsfästen flyttades också. När allt var klart så kromades framgaffeln och ramen lackerades om. Resultatet blev en lättare cykel med förbättrade köregenskaper. Totalt kom Elsner att ha byggt om närmare 6000 ramar under åren mellan 1960 till 1990.

Elsners märke (foto: Johannes Rilk)

Resultatet efter ombyggnation (foto: Johannes Rilk)

Diamant Rubin

Diamant gjorde ett försök i slutet av 80-talet att modernisera sitt racerprogram.

Det man kom fram med var en helt ny modell, Diamant Rubin. Det var en rätt modern cykel med en lite märklig blandning av delar både från väst och öst. Målet var att få fram en cykel som skulle vara internationellt konkurrenskraftig och som även skulle kunna gå att exportera till väst.

Ramen byggdes på italienska Columbusrör men fortfarande med inhemska muffar.  En viktig punkt man insåg på Diamant var att modernisera ramen och framgaffelns geometri. Den nya ramen fick en betydligt kortare hjulbas och den hade moderna smidda gaffeländar.

Nyheter på ramen var lödda fästen för flaskhållare, vajerförare, framväxel, vajerhöljen och växelreglage. Modellen var delvis utrustad med importerade delar främst från italienska Gipiemme såsom nav, växlar, vevlager och pedaler.

Men fortfarande var många av komponenterna inhemska, såsom styret, tubdäcken och bromsarna. Bromsarna och bromshandtagen var av en ny modell från Rasant, modell 700, som var en ogenerad kopia på Campagnolo Nuovo Record.

Trots de många förbättringar och den moderna utrustningen blev modellen inte någon större framgång. Produktionen kom i gång sent under 1989 och då hade intresset för produkter från öst helt försvunnit.

Diamant Rubin från 1989 (Foto: Johannes Rilk)

Hur gick det efter murens fall?

De flesta av landets elitcyklister försvann snabbt utomlands och blev proffs redan under våren 1989.  När cyklisterna, hösten 1989 för sista gången ställde upp som ett östtyskt landslag under VM i Japan hade de flesta någon forma av reklam på sin silvergråa landslagströja. Då var det både det östtyska statsvapnet med hammare och kompass tillsammans med olika västerländsk reklam på samma tröja.

Den så länge skyddade östtyska cykelproduktionen kom plötsligt att möta omvärldens marknadskrafter efter murens fall. I det återförenade tyskland bildades Treuhand var ett statligt företag som hade som uppgift att försöka privatisera eller lägga ner forna östtyska folkägda företagen. Vissa företag inom cykelindustrin blev kvar om än med nya ägare men viss försvann helt.

VEB Kombinat Textima blev Textima AG men cykeltillverkningen lades ner 1990. Den bakvända frambromsen som togs fram på Textima har suttit på den ommålade FES-cykel som Jan Ullrich använde sig av på tempoetapper i Tour de France 1998.

VEB Farradwerke Elite Diamant blev Diamant Fahrradwerke GmbH men ägs numera av amerikanska Trek. 

Diamant tillverkar inga racermodeller längre.

Modellen Rubin fortsatte att tillverkas ett par år efter murens fall, men det fanns det inget intresse för denna inhemska cykel. Konkurrensen från de utländska märkena var för stor och tillverkningen upphörde 1991, då hade knappt 120 cyklar producerats.

Maskinerna från navtillverkaren Renark såldes till Kina. Delar av den ursprungliga personalen på Renarkfabriken har startat upp egen tillverkning av nav med integrerad dynamo som går under namnet Renark. Bromstillverkaren och växeltillverkare Rasant är nerlagd.

Grünert som tillverkade styren, styrstammar och fälgar ingår numera i Büchel & CO. Däcktillverkaren Pneumant ingår numera i den japanska koncernen Sumitomo Rubber Industries. Men cykeldäckstillverkningen har upphört.

Det statliga institutet FES, lever välmående vidare och fortsätter sitt uppdrag med att leverera sportutrustning i världsklass till tyska elitidrottare. FES har lyckats mycket väl och fortsätter att leverera nya modeller av kolfibercyklar vart fjärde år inför varje olympisk spel. De tyska cyklisterna har haft stora framgångar med den nya sprintcykeln B11-1 som togs fram för de olympiska spelen i London 2012.

Uppskattad cykel (foto: Konstantin Puhov)

Kultstatus

De gamla racercyklarna från DDR numera väldigt eftertraktade. De har hög kultstatus främst bland urbana hipsters runt om i världen.  Vilket har fått till följd att många av de östtyska cyklarna lever nu vidare på gatorna i många av världens storstäder som fixies. Då är de helt avskalade på alla onödiga detaljer och med fast utväxling. Högst pris betingar en Textimacykel och sedan de ombyggda cyklarna från Elsner eller RBL. Men även Diamant 35-707 är hett eftertraktat. Cyklar från FES är väldigt sällan till försäljning och ska egentligen aldrig vara det. De anses fortfarande vara tyska statens tillhörigheter och ska återlämnas tillbaka till FES.